Åh ja!!!
Först verkade den här dagen bli en kopia av gårdagen. Vi stack iväg tidigt till skogs för att prova jaktlyckan. Bara några minuter efter att vi kom fram stack Britta iväg som ett skott. Rakt fram, rakt bort. FAN! Var det ett rådjur igen?
Det kommer vi aldrig få veta. Det enda vi vet är:
1) Hon var som längst 1,4 kilometer bort från oss. Vilket är långt för en stövare.
2) Vår GPS blir helt koko i Nyby. Den visar helt fel. Pilen, som ska peka ut i vilken riktning Britta är, visar ömsom åt höger, ömsom åt vänster.
3) Jocke är en värdelös pedagog. Det kommer han aldrig själv att erkänna men det är den bistra sanningen. Det stod klart i dag när GPS-helvetet krånglade. Jag fattade ingenting och bad ödmjukt min man om hjälp att läsa den förbannade kartan. Han gör det genom att säga: Du är den svarta pilen. Följ de röda strecken som är Britta så kommer du fram till henne.
När jag inte fattade hur jag får den svarta pilen in på de röda strecken upprepar han bara sin mening - med betydligt högre ton. Därefter ännu högre - och ännu högre.
På det sättet lär man sig ingenting, kan jag härmed deklarera. Man blir bara själv förbannad över hur förbannad ens pedagog är.
Ja, ni kan säkert vid det här laget lista ut att stämningen i skogen var rätt så tryckt. Den slutade med att jag gick en sväng för att leta Britta trots att jag inte hade en jävla aning om vart hon var eftersom jag fortfarande inte fattade ett skit av GPS:en.
Jocke däremot tog ut sin ilska på en stor stubbe.
MEN SEN!!!! Sedan vände plötsligt lyckan. Britta kom tillbaka självmant, Jocke lyckades släcka elden innan det blev skogsbrand och jag gick inte vilse trots allt.
Och precis när vi hade beslutat att packa ihop - då tog Britta upp en hare! Och sen var drevet i full gång. Jocke sprang som en gasell till en korsning dit harar alltid ska. Jag sprang som en antilop rakt över skogen till en väg dit den också vill komma.
40 minuter senare, efter ett sjukt perfekt drev hör jag ett skott. En sekund senare hör jag Jocke över kommunikationsradion:
Jag fick den, kom.
Tadaa!! Första haren vi skjuter för Britta. Och Jockes första hare också för den delen.
Plötsligt var det här världens bästa dag. Tänk vad glad man kan bli av att döda en liten skuttande ulltuss.
-
I övrigt har vi smugit på älg. Saga, vår kamphund, fick fart på en älg när hon och Jocke var ute och letade fågel (jo, hon är skitduktig på att känna vart de är och jaga iväg dem så man kan skjuta efter dem).
Fast älgen överlistade oss den här gången. Men det gjorde inte de här kantarellerna:
De ska vi använda till middag i morgon då familjen Solberg och Ås kommer.
-
Nu är det dags för Fredagsmys. Med godis och vin och tv.
Kommentarer
Trackback
