Fjälltur och tranjakt
I helgen var vi i Åre med familjen Ås och Solberg. Det var väldigt, väldigt mysigt och roligt.
På lördagen gjorde vi en dagstur upp på skutan. Vi tog kabinbanan upp och sen gick vi ner via skutans topp. Knappt 9 kilometer blev det.
-
Irja, Jocke och Saga spanar efter tonfalk:
Sara och Tina spanar efter tonfalk:
Jocke däremot sket i tonfalken. Han var betydligt mer intresserad av matsäcken som vi hade med oss. Och det var vi allihop, om vi ska vara helt ärliga.
Vi såg nämligen tonfalk hela tiden. Och efter ett tag ser en ovanlig tonfalk ut som en... stor svala.
Matsäcken däremot var helt unik.
Vad den innehöll? Sjukt goda mackor med pesto, philadeliphiaost, tomat, parmaskinka och mozarella. Å till det en kopp kaffe, lite saft och ett glas rosé:
Alice, Håkan, Klas, Annie, Irja, Tina precis vid toppen:
En bra dag för en topptur. Här är nästan hela skocken samlad. De enda som fattas är Tina och Sara:
Bra fika-utsikt för livsnjutaren Österlind:
Under färden ner tog lämmel-dräparen Britta ett gäng fjäll-lämmlar. Jag tror det blev sex, sju stycken innan det var klart. Några levande - andra redan döda och halvt uppruttnade.
Svårt att tro, men så äcklig är denna sötnos:
Isak banar väg:
Det mänskliga lämmel-tåget närmar sig slutstationen:
Topptur bra men hemma bäst. Tillbaka i stugan/huset/slottet i Tegefjäll:
Så här två dagar senare har jag fortfarande sjuk träningsvärk i låren. Å tårna ser allmänt skumma ut. Var jobbigt för vissa kroppsdelar att gå nerför. Men det var det värt.
-
För övrigt kan jag berätta vad som är våra hundars favoritgodis.
Britta älskar som bekant dessa:
Saga däremot skulle gärna gnaga på en sån här om hon fick:
I morse var hon en meter från att hugga en i benet. Men den hann lyfta från vår åker innan den fick en amstaff i knävecket.
Skönt. Att skaka ut en död lämmel ur en hundkäft är en sak, en trana en helt annan.
Kommentarer
Trackback
