brittaochallaviandra

1. Under måndagen då jag skulle besöka toaletten på Atlanda terminal 4:s dass. Ni vet den i källaren.

Då förvånas jag stort när jag sliter upp toadörren. Därinne sitter en man och uträttar storverk läsande en tidning. Ut ur hans mun kommer just.

- Nämen ojdå....

Mitt svar blir.

_ Nämen ojdå.

Jag vet inte vad som är obehagligast dock. Att jag ställs inför denna situation, eller det faktum att jag hinner uppfatta att mannen tillhör taxibolaget Taxi Stockholm, han är något överviktigt, har gråvitt hår och läser dagens aftonbladet.

Hmmmm.

2. Under tisdagen tappar en man i ammunitionshanteringen på Livgardet en SJ-pall på min fot. Vilken fot. Självklart min onda fot.

Nämenojdå.... As!

3. Under onsdagen hade jag precis gjort ett arbete med terrängbokningar inför nästa års styrka och dess övningar. Ett arbete som innebär pusslande under 3 timmar. Då bestämmer sig mitt excelark lite nyckfullt för att lägga av. Med svåra nervskador till följd för mig...

Nämenojdå.

4. Nu på morgonen har Sara och Sixten dragit ut för att jaga. Jag sover kvar. Har ingen bössa, eller rättare sagt ingen ammunition till bössan. Då börjar ett brandlarm tjuta. Som ett pistolskott far jag upp. Det kanske brinner trots allt, men förmodligen är det ett batteri som oftast när det gäller just brandvarnare.

Svingar mig nerför trappan yrvaken och stel, men knapphändig klädsel för att upptäcka att skitet finns på ovanvåningen. Morgonraseriet stiger i takt med hundarnas ylande serenad som nu upptäckt att 130 decibel skarp pipsignal svider i deras öron. Hittar skiten, sliter upp locket för att upptäcka att det är en av de få brandvarnare som INTE har ett 9-voltsbatteri i sig. Sliter i alla delar delar som till synes tycks ha ett funktionsansvar i varnaren och till slut tystnar den. I min vredesfyllda sinnesstämning går jag ner för att  trösta och klappa hundarna när skiten går igång i min hand igen... Om jag tidigare inte trott att jag har blivit skrämd riktigt av något eller någon kan jag berätta att jag nu vet hur det känns att nästan skita ner sig av skräck.

Jag far 2 meter bak, varnaren 1 meter fram, mitt framför hundarna som nu gör utfal mot varnaren,l men inser snabbt att det är bäst att ta till reträtten.

Jag haltar fram (fortfarande morgonseg) och börjar återigen slita i skiten. Och nej, det brinner inte någonstans om ngn undrar. Tillslut ser jag ingen annan utväg än att avsluta varnarens liv med en stadig hammare.

Nämenojdå....

Jag kommer ha dåligt morgonhumör fram till nyår 2017....

Hundarna kommer nog vara sura till 2019.

Här kommer Chuck....