Bland hamstrar och tandféer
Så var hösten här och likt små hamstrar beger vi oss ut i skogens skafferi.
Egentligen är det inte konstigt att krigsherrar vill roffa åt sig land, kvinnor och barn. Själv blir man ju lite lätt manisk över några små bär. "jag ska bara plocka från den här busken, och den här, och den här.... Man vet aldrig. Det kanske inte blir några bär nästa år och då är det bra att ha...."
Som om man kommer att sitta och sleva hemmagjord sylt från morgon till kväll. Jag vet ju inte ens hur man kokar sylt. Jag fryser bara hysteriskt ner bären som de är och tänker att någon (läs mamma, hade jag skrivit Jocke hade jag aldrig slutat skratta) kanske kan tina upp dom någon dag och likt sagornas fé tillverka gudagod sylt som placeras i kylskåpet allt eftersom.
I år är det hallon som hägrar för oss bärsamlare. För som de thailändska och bangladeshiska bärplockarna är smärtsamt medveten om så är det noll och inga blåbär i det jämtländska skogarna.
Fast hallon är inte fy skam. Fråga Saga. Hon äter dem gärna. Helst direkt från någons hink. Här är hon ute på hallonjakt med Malin.
Och apropå fé.
Oavsett om någon fé kommer och lagar sylt eller inte så har den i vart fall varit inne i Brittas käft. På senare tid har tandfén snott en del tänder. Vete sjutton om det är normalt eller om hon snart måste matas med välling. Vet bara att jag börjat drömma den där drömmen, ni vet den när man tappar alla tänder. Det bara rasslar i munnen och man spottar och spottar och det far tänder på löpande band. Väldigt otäck mardröm.
Hur som helst: Nu senast tappade Britta den här bumlingen. Till valpens... ja, hur ska man tolka hennes min? förvåning kanske.
