Agenten i Buan...
Efter att ha kört pistmaskin finns det inte så mycket mer att göra i här livet som har någon egentlig mening...
Men, vissa saker måste göras...
Och som agent i hennens majestäts hemliga tjänst vilar det på våra axlar att rädda världen om och om igen från elaka dvärgar, psykopater och vildhjärnor.
Vad svamlar idioten om tänker ni nu.
Såhär är det.
Vad många inte tänker på är att jag är sjuk lik Daniel Craig... also known as Bond.. wait for it... James Bond.
Först en bild på mig...
Sen en på Craig... eller James Bond..
Jag vet.. Otäckt lik..
Så det är inte bara glassande i pisterna för mig, körandes italienska pistmaskiner..
Det är ett rejält slitgöra med martinidrickande, agentflörtande (platoniskt och utan känslor) hoppande från diverse exploderande farkoster med mera här i Buan
Så nästa gång jag skriver är det inte omöjligt att jag varit i östled i demokratins, fredens och Rikets tjänst...
-
SÅ dumt att klockorna stannar...
Jan-E på Kappruet
Så där. Då har vi varit i Härjedalen också. Och som på beställning fick vi - så fort vi passerade kommungränsen - se några sådana här (minns min önskellista över djurspaningar. Där ingick visserligen inte renar men väl myskoxar men de är ju skitsvåra att se så därför har jag bestämt att byta ut dem mot renar....):
Sen hann vi inte vara i Funäsdalen särskilt länge förrän vi fick kontakt med vår önske-spaning nummer två:
Jepp, Funäsdalens toppstuga fick finbesök av Sara och Stefan. Ja, även Jocke var där men det är ju liksom mera bara besök....
Funäsdalen bjöd för övrigt på väldigt lite snö och väldigt mycket blåst och väldigt många plusgrader. Inte var det särskilt mycket bättre i Tänndalen där vi spenderade eftermiddagen:
Åldern börjar ta ut sin rätt kan vi för övrigt konstatera. Lite, lite skidåkning följdes av kaffepaus, som följdes av lunchpaus, som följdes av kaffepaus igen. Och så lite stretch på det:
I dag söndag åkte vi hem via Saras och Stefans underbart charmiga anläggning Kappruet där både backar och en väldigt trevlig altan ligger perfekt i vårsolen.
Så här i efterhand borde man stannat kvar och slagit till med en rejäl afterski men det gick å andra sidan nästa lika bra en rjeäl lunch och lite våfflor på det:
Längst upp på "deras" topp ser man för övrigt både Helags och Sonfjället. Helt ok utsikt med andra ord:
Långt där nere, förbi den vackra modellen, ligger anläggningen:
Lite annan vinkel. (Se bortanför leran som börjar tina fram):
Och ja, de har alltid strålande sol på Kappruet:)
-
Efter lunch och skidåkning väntade helgens stora höjdpunkt - för Jocke. Eller pistvakt Jan-E Leijman som han snabbt döptes till av min bror.... PISTMASKINS-KÖRNING!!!
Efter det var det lika bra att åka hem, för ärligt? Vad eller vem skulle kunna matcha detta? Inget eller ingen.
-
På vägen hem tog vi vägen över Flautruet som är en ganska speciell väg rakt över kalfjället. Väl värt ett Härjedalsbesök bara den.
Härliga Härjedalen
I morgon kommer vi åka utomlands. Eller kanske inte riktigt utomlands. Vi ska till Härjedalen. Funäsdalen närmare bestämt. Det ska bli livat.
Jag räknar iskallt med att få sådana här:
Och ett helt gäng sådana här:
Och så givetvis några sådana här:
Under helgen kommer förhoppningsvis vi kunna berätta hur möten med ovan nämnda filurer gått. Får se om Jocke orkar blogga och ge er den infon. Det är nämligen han som ska blogga egentligen men han är förkyld så han har ju - av förståerliga skäl - inte orkat. Men men... Min man är en kämpe så håll ut! Nästa inslag kommer att komma från Härliga Härjedalen i helgen.
Att päsa...
... är en konst.
Något som vi här hemma behärskar med bravur.
Saga är rent ut sagt för jävlig på det..
... och fullständigt lealös uppenbarligen... Inga höft och ledproblem här inte...
Men på det fina exemplaret bredvid som stirrar med tom, död blick mot kameran är det värre... Där knakar både höfter och leder
Den här däremot har helt andra problem...
Där är inte lederna problemet utan snarare påverkan av senapsgas eller motsvarande...
Vem minns inte denna..
Här skulle det egentligen funnits en bild på Sara när hon jobbar, men en sådan går inte att uppbringa.
Pass på!
Men den här krampan finns det många arbetarbilder på!
-
Dagens bild:
Lugna gatan
Den här helgen har förflutit i ett väldigt behagligt tempo. I går fick vi finbesök från Lit så då passade vi givetvis på att.... TADAAA.... göra kolbullar. Länge sen nu...
Sen åkte vi lite skoter...
Å sen kastade vi upp den minsta ungen på den största hästen (läs bredaste)...
Gick fint!
-
I övrigt har vi verkligen inte gjort någonting alls utan bara slappat i vårsolen. Något som uppskattas av både folk och fä som synes...
Det enda som vi, eller snarare jag, gjort som krävt lite, lite fysiskt aktivitet är att läsa. Leif GW Perssons "Den döende detektiven". Väldigt bra.
Blir ännu bättre om man dessutom klär sig som GW himself tycker jag....
Äntligen fredag...
...äntligen. Och livet börjar på nytt igen!
Så var den här. Fredagen, Friday, Freitag, Vendredi
Och jag har inget att förtälja eller lära er.
Annars är jag ju generellt sett otroligt full av kunskap och möjlig att nyttjas i alla avseenden, eftersom jag behövs överallt.
Jag kan förresten berätta att fel låt vann i lördags. Ranelid gick ju inte segrande ur..
Snart börjar livet igen - Just det! Allsvenskan stundar..
Modern Family är utan tvekan den roligaste serien som skapats.
Och jag har nu köpt en racercykel som förpliktigar...
Nu blir det tights, flashiga glasögon och livsfarliga klickskor i klickpedaler...
Sist jag använde det så glömde jag "klicka ur" vid ett rödljus i centrala Lund vilket innebar ett oerhört förnedrande fall...
Sådär... Då blev ni ju till slut åter igen utbildade och upplysta...
-
Skämmes ta mig fan
Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inga ursäkter - vi har bara varit väldigt slappa. Därav noll inlägg på denna blogg under de senaste fem dagarna.
MEN.... nu är vi tillbaka med buller och bång. FAST.... vi har inget vettigt att säga för det. Istället tänkte jag ge en kort och rätt tråkig redovisning av de senaste dagarna:
Vi har båda varit i Stockholm i två dagar. Jag har gått en kurs för att lära mig ett nytt schema-system (ja, två dagar tog det att lära lägga schema...). Jocke har varit på någon skum chefsträff (ja, två dagar för att sitta och träffas...).
Vi bodde båda på varsitt hotell. Vi åt båda två rejält med hotellfrukost. Och vi fick båda en värmehock när vi landade. Täckjacka är inget man bör ha vid 10 graders värme.
En sån här har vi inte i Jämtland. Iallafall inte en så varm som i hufvudstaden.
Annars ägnades dagarna mest åt kändis-spotting. Jag såg flera. Jag såg till exempel Ebba von Sydow...
Hon har exakt samma smalj i verkligheten.. När jag såg henne log hon hela vägen in i sin Östermalms-våning.
Dessutom såg jag Felix Herngren vilket var lite, lite roligare än sydowskan.
Han åt meze på En grek och en turk.
Jocke såg inte en enda kändis. Eller också såg han flera men vågar inte skryta om det. Han ska ju liksom vara lite tuff nu när han är chef och allt.
Ja, det var vårt Stockholms-besök. Och så blir folk förundrade över att man inte vill bo i Storstan.
Blankt!
... jag har ingen aning vad jag ska skriva om? Det är helt blankt?
Ska jag skriva om att det råder anarki i Sverige med bomber och dödskjutningar?
Skönt då att bo i Jämtland
Eller att det mest regnar och blåser i övriga Sverige
Skönt då att möta våren i Jämtland... den femte och bästa årstiden i världen..
Och nu ska jag köpa racercykel... Så ser ni ett magentastreck i Jämtland är det bara jag...
-
Jag får bjuda på TVÅ roliga bilder istället...
Trav-gen och mans-gen
I dag bjöd det eminenta nyhetsprogrammet Mittnytt, SVT, på en nyhet av världs-karaktär. Och nej, vi avslöjade inte vem som blir årets Gregorius.... även om vi hade kunnat. Nej, istället slog vi till med nyheten att forskare nu funnit den ultimata trav-genen. Alltså den gen i hästen som gör att den travar sjukt bra. (Konstigt nog började forskningen bland islandshästar 2007 när de skulle se varför dessa varelser passade, men det är en annan historia).
Att vi var först med detta kändes bra. Inte minst eftersom forskaren hade munkavle av den ansedda tidskriften Nature som krävde ensamrätt till nyheten. Moahahaha! Nature har glömt att det finns något som heter sociala medier numera...
Här är det Gidde Palema som joggar fram. Den pållen har nog redan ett par, tre uppsättningar av den där spring-genen.
Nåväl, nyheten torde få väldigt många travmänniskor att lystra extra noga. Men det torde även locka andra - icke travintresserade. För tänk! Om man nu har hittat den ultimata trav-genen - då borde det ganska lätt gå att hitta den ultimata tennis-genen. Eller ishockey-genen. Eller varför inte konståknings-genen för de som har riktigt dålig fantasi.
Själv började jag plötsligt fundera på vilka gener jag själv bär på. Och framförallt - vilken är min bästa gen? Den som borde föras vidare? Hmmmm. Den norrländskt buttra? Den kvällströtta? Den hysteriska svampjägar-genen?
Å Jocke då? Vad är hans flagskepps-gen? Den skånska? Den matglada? Den fiskekunniga?
Sagas gen är rätt enkel. Det är den lata-genen. Hon är nämligen hunden som hellre liftar än springer själv:
Å Britta då? Det är det enklaste. Hennes bästa - och kanske enda - är söthets-genen.
Så kan det gå
I lördags morse åkte vi upp till Åre i tron på att vi skulle bo i Tegefjäll i Familjen Hjorts fantastiska stuga. Men halvvägs uppe kom ett något oväntat samtal:
"Hej, det är Irja. När vi kom upp igårkväll satt det redan en familj i soffan så nu bor vi på Continental Inn."
Se där. Tydligen hade deras stuga blivit bokad i absolut sista sekund av en familj som verkligen fick oväntat besök sent på kvällen av stugans rättmätiga ägare. Så kan det gå.
Nu gick det ju bra ändå. Även vi tog in på hotellet och därmed slapp vi alla fundera på frukost-inköp och middagsplaner.
Istället kunde vi koncentrera helt och hållet på det fantastiskt fina vädret:
Det var ganska lugnt i backarna trots sportlov:
Gruppbild av familjen Adams i Björnen:
Under lördagen passade även några på att delta i en back-tävling. Först kom Annie susande:
Sen kom Alice dundrande:
Och sist men inte minst kom Irja glidande:
Alla ivrigt påhejade av Jocke:
Sen åt vi givetvis ett tiotal gånger under dagen. Här blev det korv - igen - i Kastrullen.
På kvällen åt vi middag på hotellet. Där åt vi även frukost dagen efter. Och den inmundigades tillsammans med Takidas sångare Robert Pettersson och hans fru (Curly Sue) och deras två barn som också var i fjällen och förlustade sig.
Så här ser Robert Pettersson ut vid officiella framträdanden för er som inte vet det.
Irja är till exempel en av dem som inte vet hur Robert P ser ut. Och alla de andra som var i mitt sällskap i helgen också för den delen....
Jag var nämligen den enda som fattade att vi hade en kändis på vårt hotell. De andra verkade tycka det var heeeelt normalt med en väldigt tatuerad, långhårig man med linne och solglasögon på ett skidåkarhotell...
Nåja, jag ska inte vara för dryg. Jag såg honom visserligen men det var först på vägen hem mot Handogsbuan när de spelade Takida på radion som det klack till i reptilhjärnan. "Vänta nu! Såg inte jag en väldigt tatuerad man vid frukostbuffén som var sjukt lik han sångaren i Takida?" Fem minuter senare kunde privatspanaren, tillika google-sökaren Sara slå fast: Visst var det han. Veckans Jag-mötte-Lassie var därmed i hamn.
-
På söndagen fortsatte Hjort/Ottosson sin slalomkarriär medan vi sadlade om till två längd-fenomen. 15 kilometer runt omkring Björnen blev det:
Sammantaget är bra helg:
Vad har jag gjort..
...jag har blivit gammal tydligen.
När jag var en ung, vacker och ståtlig kadett under mitt första år på Militärhögskolan så fick vi i uppgift att skriva en uppsats om hur vi avsåg fortsätta hålla igång vår träning genom livet.
En skinntorr uppgift inom ämnet idrott som mest bestod av löpning och orientering när den borde innehållit fotboll och innenbandy om ni frågar mig...
Detta var den enda bilden som dök upp när jag sökte på ordet kadett...
Just det en Opel Kadett..
Tillbaka till ämnet...
I denna uppsats skrev jag då, att jag aldrig avsåg bli en patetisk medelålders tönt som när jag närmade mig 35 tänkte "utman mig själv" genom att genomföra Vasaloppet eller ännu värre, svenska klassikern.
För en månad sen fyllde jag 35....
För en vecka sen, med glass i munnen, fötterna på bordet, en halvt uppäten Ballerinaask framför mig, mumlar jag fram följande mening samtidigt som jag fnyser åt dem mediokra resultaten på Vasaloppet...
-Man skulle kanske försöka genomföra en svensk klassiker...
Detta hade ju kunnat stanna där och då. Men nu råkar det vara så att min kära fru saktar tittar upp från veckans nya Fokus och sneglar på mig samtidigt som hon säger...
- Ja, gör du det...
FAN!
Tanken är så alltså följande..
Simma 3 km...
Spring ett 3 mil långt terränglopp
Cykla 30 mil... just det... det SKA var en nolla efter 3:an..
Och självklart åka skidor i 9 mil...
Just det ja, allt ska dessutom genomföras under 12 månader...
Men det mest känneteckande med det här är såklart att tusentals andra människor genomför detta samtidigt. Det är dessutom asdyrt att genomföra och du mår mest dåligt av det.
Sen kommer det stora problemet.
Jag måste nu lära mig springa, åka skidor, simma och cykla...
- Men, det är aldrig försent att ge upp..
-
